Och om du saknar mig ibland,
så kan du släcka alla lampor -
för jag finns nånstans i mörkret.

Mamma - Det står en älg där, du får sakta in.
Jag - Va...? Jag ser ingen älg?! *gasar på*
Mamma - Där är en till.
Jag - Vart? Jahaa... där!

Missar totalt 2 älgar som står en meter från vägen..
Stabilt!

And you can't fight the tears that ain't coming
Or the moment of truth in your lies
When everything feels like the movies
Yeah you bleed just to know you're alive

aldrig har kärlek drabbat mig så
och jag vet
jag är hopplöst svår ibland

Jag trodde att jag visste vem jag var och vad jag ville, men nu skulle jag inte välja dem orden.


Ibland önskar jag att man jag kunde sluta tänka och känna. Bara stänga av allt för en tid.
Idag är en jobbig dag. Inget känns bra och ingen ork finns kvar. Har mest legat i sängen med ångest i magen.
Jag vet att jag egentligen inte behöver känna såhär, men likt förbannat gör jag det ändå.

Jag har snart befunnit mig i Dalarna i ett helt dygn och jag känner redan hur den där inre stressen börjar krympa ihop. Ibland krävs det att åka till en annan plats för att kunna se något ur ett annat perspektiv. Såhär på avstånd kan jag se vad som kändes fel och hur jag borde ha gjort för att må bra. Men nu vet jag.
Jag och Fredrik pratade om nyårslöften innan jag for, och jag tror jag har funnit mitt nu.

För ett år sen kunde jag inte i min vildaste fantasi tro att mitt liv skulle se ut som det gjorde idag.
Fast å andra sidan så var det inte heller något jag funderade över särskilt ofta. Framtiden. Jag hade fullt upp med nationella prov och var dagar från att krocka in i väggen totalt. Allt som fanns i huvudet var att fixa skolan för att en gång kunna fly härifrån.

Det här året har varit det svåraste i mitt liv. Det har skett så stora förändringar och jag tror inte riktigt att jag har hängt med i svängarna.

Jag hamnade på botten i en depression. Jag tog mig upp igen. Jag förlorade två av de människor som jag verkligen älskat. Jag fann kärleken på nytt och därmed min själsfrände. Jag har gjort stora val. Jag lämnade den lilla staden som en gång i tiden var hela min värld.

Jag har varit rädd, det erkänner jag. Men jag har blivit modigare. Mycket modigare.

Jag har växt i mig själv. Tagit ytterligare ett steg mot vuxenlivet.
Och jag har insett att det måste få göra ont ibland.

Inatt hade jag mardrömmar. Det var en lättnad att vakna men obehagskänslan sitter kvar i bröstet.

Jag känner mig så fruktansvärt rädd just nu.
Tänk om det inte blir bra igen?

Nu är jag hemma hos mamma och blir ompysslad.
Känner mig liten igen. Och det är ganska skönt när man känner sig ledsen.

Bara en sån enkel sak som att gå och handla känns svårt utan dig.

Ett litet nederlag. En motgång. Ett misslyckande.

Och så blir jag sån här igen. Handlingsförlamad. Ångestgisslan.
Vill inget, vågar inget, smiter ifrån och ger upp.

Vart tog allt det där som var jag var vägen?

Jag vill klargöra en sak för er som läser den här bloggen.
Det är ingen blogg om min vardag - om vad jag har på mig, vad jag åt och vad jag gjorde just idag.

Detta är främst en blogg där jag kan spotta ur mig tankar och känslor som är på gränsen att gnaga hål i skallbenet på mig.

Det är alltså inte meningen att ni ska förstå alla gånger. Inte meningen att jag vill att ni ska fråga vad som står på eller vad som är fel.
Det är liksom inte det som är poängen.
Jag söker inte sympati.

Då kan man undra om varför jag ens har den offentlig. Svaret på den frågan är att jag inte vill dölja någonting.
Visst, det kanske blir pinsamt för en del - men då är det ändå dem som skäms.

Jag vet att min familj och släkt läser den här bloggen. Jag vet att mina närmsta vänner gör det.
Och jag vet också att folk som absolut inte vet någonting alls om mig, egentligen, läser.

Så jag vill bara säga till er som läser; mitt liv är inte så mörkt och så hemskt som det kanske verkar. Det är faktiskt ganska så superbra just nu. Men ha i baktanke när ni läser att just här så får det dåliga mer fokus än det som är bra.

Så nä, jag har inte fallit tillbaka i någon depression.

Ibland tvekar jag över vad jag vågar skriva här. Jag är en fegis. Jag är rädd över att bli stämplad som ett psykfall och dömd på förhand. Men samtidigt tänker jag, varför orkar jag bry mig?

Senaste dagarna har varit jobbiga. Lustiga hjärnspöken som vägrar släppa taget och istället fått mig att känna  mig ledsen, bitter och rent ut sagt värdelös.
Allt blir dessutom värre av att inte ha något att göra på dagarna. Och framförallt inte ha någon att prata med.

Jag är expert på att bryta ner mig själv.

Alla dagar flyter ihop till en klump och det känns som om jag slösar bort mitt liv på ingenting.
Det var ju inte såhär det skulle bli.

Min rygg är trasig.
Vrider jag mig det lillaste minstaste åt höger så gör det jätteont. Typ döden.
Fråga inte vad jag har gjort. För jag vet inte själv.

Igår var jag ner till Swedbank och hämtade ut en ny internetbankdosa, eftersom en viss hund gnagde sönder min. Banktanten skrattade åt mig.

Idag ska jag inte göra ett skit mer än vad som krävs.
Alltså som vanligt. Blir nog mest att plugga körkort skulle jag tro.

Och så livet i övrigt då?
Idag firar jag en månad som motalabo och ärligt känns det knappt som jag bott här en vecka.
Nu kan jag också motbevisa alla er som sa att jag skulle flytta tillbaka till Dalarna efter 4 veckor. Se så fel ni hade!

Dagarna blir bara längre och tråkigare. Måste hitta en sysselsättning. Ett jobb.
Risken finns att jag blir tokig annars.

Om det spelar någon roll, så förstår jag dig bättre nu.
Jag har känt mig precis lika hård och kall som du.

Vaknade tidigt imorse trots att jag hade bokat sovmorgon. En viss hund i det här hushållet bestämde sig nämligen för att komma upp i sängen och gosa ner sig. Och en viss Fredrik tyckte jag skulle gå ut med honom.

Aja, fått en hel del gjort iaf. Nyss varit nere på stan i jakt på en höst/vinterjacka men utan resultat. Kom hem med alkohol istället. :3
Ikväll blir det kräftskiva hos Fredriks pappa + familj. Därefter kanske en sväng till Addes party om ork och lust finns kvar.

Nu ska jag försöka trolla ihop någon form av lunch.
Önska mig lycka till, kan behövas!

Jag saknar dig mindre och mindre, jag har glömt dig en vacker dag.

Jag fattar inte varför jag går upp 08.00 fast jag inte har något vettigt planerat. Jag har iofs två saker jag skulle göra idag, varav en redan är gjort - ansöka om jobbcoach. Nästa grej består i att hämta en kursbok på lasarettet, men det är inte förens 16:30 så jag kunde ju liksom sova någon timme till.

Får väl sysselsätta mig med det vanliga d.v.s. irkka, promenera med Tux och städa. ^^
Ska försöka få tag på den där Adde också :3

Imorgon blir det kräftskiva och förhoppningsvis besök av lite Dalfolk.
Nu ska jag slöa vidare.

POFF

Upp vid halv 8, frukosta, långpromenera med Tux, diska, snygga till sig.

Nu ska jag lata i 2 timmar och sedan vandra ner till stan. Möte på arbetsförmedlingen och ett besök på Apoteket är planerat. Vad som väntar sen visar sig.

Ska försöka hinna med att ta mig till Ödeshög och hälsa på brorsan som är där med skolan. Kan dock bli svårt eftersom jag har hela helgen planerad med annat.

Känns så jävla skönt att allting börjar gå åt rätt håll.
Alla skrubbsår från förr börjar försvinna.
Nu ska jag vara lycklig.